När luften går ur en..

Ångesten du får inför din första skoldag/ arbetsdag, smärtan du gick igenom efter att du fick ditt hjärta krossat av den du älskade, så känner jag, hela tiden.
Jag lever med ångest varje dag, somliga dagar värre än andra och de dagarna kan jag knappt ta mig ur sängen. Jag försöker många gånger ignorera ångesten och tvinga mig iväg till mitt jobbet, då man tyvärr måste jobba för att kunna leva i detta samhälle. Men allt oftare får jag ångest och vid vissa tillfällen till och med panikångest.

Jag önskar många gånger att jag hade en sjukdom som syntes på utsidan, för det känns aldrig som man tas på allvar när man berättar att man har en psykisk sjukdom som gör att man inte alltid fungerar som alla andra. Folk förstår sällan, oftast för att de själva aldrig behövt gå igenom samma sak och man får ofta höra att det bara är att "rycka upp sig" eller "alla mår lite dåligt ibland". Men jag mår inte lite dåligt, jag mår dåligt nästan hela tiden, kanske inte under hela dagen. Men någon gång under dagen slår ångesten till och vid det tillfället måste jag stanna upp.

Vad som startar ångesten vet jag väldigt sällan, kanske är det just nu för att jag har ett så socialt arbete där jag alltid måste vara på topp, kanske är det för att jag är stressad, eller så kanske den bara är där, den har ju ändå följt mig genom större delen av mitt liv. Jag önskar så att den kunde försvinna, helt. Men vid flera tillfällen har jag trott att den faktiskt försvunnit, men då har den slagit till igen. Jag har sluppit den under längre perioder, men av någon anledning hittar den alltid tillbaka.

Jag önskar att den kunde lämna mig, för just nu förstör den så mycket. Jag får ångest väldigt lätt och jag fick min första panikattack sedan vi flyttade hit, på jobbet av alla ställen, inte den bästa platsen att börja gråta och hyperventilera på.

Jag säger alltid att jag lärt mig att leva med den och jag ljuger inte när jag säger så, det är den delen där jag arbetar och måste leva med att jag har ångest jag inte riktigt lärt mig än. För hur gör man på en arbetsplats när luften helt plötsligt går ur en?



Livet

Livet just nu är underbart, hektiskt men underbart. Jobbar en massa men lever ändå livet.
Livet i Luleå är bättre än vad jag någonsin kunnat tänka mig. Nog har jag hemlängtan ibland men sedan tänker jag på allt som faktiskt fick mig att flytta och då försvinner hemlängtan lika snabbt igen.

Både jag och sambon har jobb och arbetar för fullt så vi så småningom kan köpa lägenhet/hus, här är det omöjligt att få tag på hyresrätt så att köpa är enda alternativet för att få annan bostad.

Vad händer annars då?
Familjen på mammas sida har varit på besök och min syster bodde hos oss i en vecka, vi har haft underbart väder och Luleå har verkligen levererat en underbar sommar hitintills.

 



När folk tror de är lejon..