När luften går ur en..

Ångesten du får inför din första skoldag/ arbetsdag, smärtan du gick igenom efter att du fick ditt hjärta krossat av den du älskade, så känner jag, hela tiden.
Jag lever med ångest varje dag, somliga dagar värre än andra och de dagarna kan jag knappt ta mig ur sängen. Jag försöker många gånger ignorera ångesten och tvinga mig iväg till mitt jobbet, då man tyvärr måste jobba för att kunna leva i detta samhälle. Men allt oftare får jag ångest och vid vissa tillfällen till och med panikångest.

Jag önskar många gånger att jag hade en sjukdom som syntes på utsidan, för det känns aldrig som man tas på allvar när man berättar att man har en psykisk sjukdom som gör att man inte alltid fungerar som alla andra. Folk förstår sällan, oftast för att de själva aldrig behövt gå igenom samma sak och man får ofta höra att det bara är att "rycka upp sig" eller "alla mår lite dåligt ibland". Men jag mår inte lite dåligt, jag mår dåligt nästan hela tiden, kanske inte under hela dagen. Men någon gång under dagen slår ångesten till och vid det tillfället måste jag stanna upp.

Vad som startar ångesten vet jag väldigt sällan, kanske är det just nu för att jag har ett så socialt arbete där jag alltid måste vara på topp, kanske är det för att jag är stressad, eller så kanske den bara är där, den har ju ändå följt mig genom större delen av mitt liv. Jag önskar så att den kunde försvinna, helt. Men vid flera tillfällen har jag trott att den faktiskt försvunnit, men då har den slagit till igen. Jag har sluppit den under längre perioder, men av någon anledning hittar den alltid tillbaka.

Jag önskar att den kunde lämna mig, för just nu förstör den så mycket. Jag får ångest väldigt lätt och jag fick min första panikattack sedan vi flyttade hit, på jobbet av alla ställen, inte den bästa platsen att börja gråta och hyperventilera på.

Jag säger alltid att jag lärt mig att leva med den och jag ljuger inte när jag säger så, det är den delen där jag arbetar och måste leva med att jag har ångest jag inte riktigt lärt mig än. För hur gör man på en arbetsplats när luften helt plötsligt går ur en?



Krossa tabun kring psykisk ohälsa!

Expressen har startat något som heter Våga berätta, där jag hade chansen att dela med mig av mina erfarenheter och min resa. För tillsammans kan vi krossa tabun kring psykisk ohälsa!
 
Klicka på bilden för att komma till min berättelse!
 
 



Min resa ledde mig hit

När jag var 15 började den värsta delen utav mitt liv. Jag höll på att avsluta högstadiet och det var dags att välja vad man skulle göra i framtiden. Hur kan man som 15åring välja vad man vill göra när man är vuxen? Med detta stora val stod också andra jobbiga saker och knackade på dörren. 
Jag förlorade många vänner jag umgåtts med dagligen och kände mig allt mer trött, trött på skolan och trött på livet. Jag hade inga som helst planer för framtiden. 
 
Tack vare en mycket ihärdig mentor så valde jag tillslut gymnasie och kom in på mitt förstahandsval. I samma veva hade jag även regelbundna samtal hos BUP. Där fick jag aldrig den hjälp jag behövde, jag kände mig aldrig sedd eller hörd. De pratade väldigt sällan med mig, de pratade om mig genom mig mamma. Mediciner skrevs ut och de som inte fungerade fick jag sluta med och nya skrevs ut. Jag började även med självskadebeteende då medicinerna aldrig fungerade.
 
Jag kommer inte ihåg hur många olika jag har provat men en hel del och jag kan säga att INGEN har fungerat överhuvudtaget. 
 
Jag började på gymnasiet och trivdes till en början, jag flyttade hemifrån för första gången till en stad 15 mil från min hemstad. Jag pendlade hem på helgerna och det fungerade till en början, sedan ställdes för höga krav och skolgången blev för svår, jag hade svårt att förstå många gånger och vågade inte be om hjälp. Jag hamnade efter och det tog också på mitt psyke. Mitt självskadebeteende blev värre och jag var hemma en hel del från skolan. 
 
Jag orkade inte engagera mig och BUP sjukskrev mig då de ansåg att jag var en fara för mig själv och fick inte vara själv. Två veckor var jag borta sedan var det tillbaka till skolan igen. Tillbaka i skolan var stämningen konstig, ingen pratade med mig utan de verkade nästan rädda för mig, eller rädda för att säga fel saker. Jag vet inte vad de fått höra, vad anledningen dom fått förklarade för sig att jag var borta. Men jag klarade inte av det, gick hem efter en halvtimme.
 
BUP sjukskrev mig 6 månader, jag hoppade av skolan. Sov mestadels av tiden under 6 månader, min mamma och jag kom inte alls överrens så jag fick bo hos min farmor och farfar. Jag hade ingen ork överhuvudtaget, jag sov åt och sov. 
 
Tillslut började jag må bättre, jag sökte till gymnasiet igen, kom in på en musiklinje, flyttade hemifrån för andra gången och började i den bästa klass man kan tänka sig. Vi hade de roligaste åren tillsammans och det är minnen jag kommer ha med mig hela livet. Men även fast skolan var bra har mitt mående alltid följt med mig, jag har haft mina bra stunder och mina dåliga. 
 
Jag skulle börja på vuxenspyk i samband med att jag blev 18 men jag kände att jag aldrig skulle få den hjälp jag behövde, för det första de ville göra var att skriva ut mediciner åt mig. Där satte jag stopp, då bestämde jag mig för att jag inte skulle ta hjälp från psykvården mer.
 
Jag kämpade mig igenom skolgången, men jag hade många roliga stunder och många skratt. Men bakom allt hade jag ångesten och sorgen som förföljde mig. Andra året i gymnasiet behöve jag verkligen hjälp, men de satte mig på väntelista.

Då bestämde jag mig för att jag skulle hjälpa mig själv, jag talade om för mig själv att det är okej att vara ledsen, alla är inte perfekta. Det är okej att gråta men det är också okej att vara glad. 
 
Sista året på gymnasiet fick jag en kallelse till psyk, den avbokade jag, jag hade hjälpt mig själv. Jag hade hjälpt mig själv mer än vad psyk någonsin kunna gjort.
 
Jag gick ur gymnasiet med fulla betyg, jag klarade skolan och jag överlevde även fast jag inte fick någon hjälp från psyk.
 
Jag har vänner att tacka, vänner som stod vid min sida genom vått och torrt. Vänner som inte svek mig som många andra gjort. Men jag har även mig själv att tacka, att jag insåg att livet var värt att leva. Att även fast dagar kan se mörka ut så finns det ljusglimtar. Jag kommer alltid ha min depression med mig, den finns alltid där. Men jag kan hantera det bättre nu, jag kan leva med det.
 
Jag är glad att jag lever, jag är glad att jag är där jag är idag. Jag överlevde även fast stigen var mörk, det är inte omöjligt men det är inte alltid heller lätt. Ge aldrig upp, du vet inte vad framtiden har att ge!

« Tidigare inlägg