Ännu ett år med djuren i fokus!

Förra året vid den här tidpunkten startade jag mitt liv som lakto- ovo vegetarian. Det innebar att jag inte åt några kroppsdelar från varken fisk, nöt, lamm, kyckling, gris etc men intog fortfarande komjölk och ägg. Detta år har jag valt att sluta med allt från djur, för även fast man tror att man gör något bra för djuren genom att bara undvika djur delar i maten är mjölk och äggindustrin precis lika hemsk som köttindustrin. 

Kalvarna tas från sin mamma bara några timmar eller som senast ett dygn efter de fötts, hönor lägger så otroligt många ägg per år att deras kroppar tillslut ger upp vilket resulterar i att de tillslut slaktas. 

Inom mjölkindustrin dödas hankalvarna nästan direkt då mjölkindustrin inte tjänar pengar på dom, är det en honkalv följer hon mammas fotspår och blir en mjölkko.
En mjölkko lever ett väldigt hemskt liv där hon får en kalv varje år som slutligen tas ifrån henne för att människor tycker de behöver mjölken mer än kalven.
Kossorna slaktas sedan när mjölken börjar sina i alldeles för ung ålder.

Inom äggindustrin dödad alla tuppar som föds aningen med gas eller genom att matas levande, en höna lägger flera ägg i veckan och i frihet lägger en höna ca 12 ägg per år. Detta är otroligt påfrestande för den stackars värphönan och när äggen inte längre kommer så slaktas även hon i alldeles för ung ålder.

Detta är inget propaganda inlägg, detta är bara en upplysning om hur det ser ut dagligen för våra stackars boskapsdjur i sverige och resten av världen. 

Hade människor behandlat t.ex hundar på samma sätt de behandlar boskapsdjur hade hunden blivit omhändetagen och förhoppningsvis hade denne fått böter/ fängelse. 

Detta år gör jag en större satsning för våra älskade djur för miljön och för mig själv!




När luften går ur en..

Ångesten du får inför din första skoldag/ arbetsdag, smärtan du gick igenom efter att du fick ditt hjärta krossat av den du älskade, så känner jag, hela tiden.
Jag lever med ångest varje dag, somliga dagar värre än andra och de dagarna kan jag knappt ta mig ur sängen. Jag försöker många gånger ignorera ångesten och tvinga mig iväg till mitt jobbet, då man tyvärr måste jobba för att kunna leva i detta samhälle. Men allt oftare får jag ångest och vid vissa tillfällen till och med panikångest.

Jag önskar många gånger att jag hade en sjukdom som syntes på utsidan, för det känns aldrig som man tas på allvar när man berättar att man har en psykisk sjukdom som gör att man inte alltid fungerar som alla andra. Folk förstår sällan, oftast för att de själva aldrig behövt gå igenom samma sak och man får ofta höra att det bara är att "rycka upp sig" eller "alla mår lite dåligt ibland". Men jag mår inte lite dåligt, jag mår dåligt nästan hela tiden, kanske inte under hela dagen. Men någon gång under dagen slår ångesten till och vid det tillfället måste jag stanna upp.

Vad som startar ångesten vet jag väldigt sällan, kanske är det just nu för att jag har ett så socialt arbete där jag alltid måste vara på topp, kanske är det för att jag är stressad, eller så kanske den bara är där, den har ju ändå följt mig genom större delen av mitt liv. Jag önskar så att den kunde försvinna, helt. Men vid flera tillfällen har jag trott att den faktiskt försvunnit, men då har den slagit till igen. Jag har sluppit den under längre perioder, men av någon anledning hittar den alltid tillbaka.

Jag önskar att den kunde lämna mig, för just nu förstör den så mycket. Jag får ångest väldigt lätt och jag fick min första panikattack sedan vi flyttade hit, på jobbet av alla ställen, inte den bästa platsen att börja gråta och hyperventilera på.

Jag säger alltid att jag lärt mig att leva med den och jag ljuger inte när jag säger så, det är den delen där jag arbetar och måste leva med att jag har ångest jag inte riktigt lärt mig än. För hur gör man på en arbetsplats när luften helt plötsligt går ur en?



Från Värmland till Norrbotten

Mycket har hänt de senaste två månaderna. Jag har fått jobb, flyttat 106 mil norrut till en helt ny stad med nya människor. Jag och min sambo har äntligen avslutat ett kapitel som vi länge försökt få ett avslut på och nu kan vi äntligen starta upp nya!

Den 2a februari var jag i Luleå på arbetsintervju, bilade hela vägen upp och sov hos min mormor i fyra dagar. Den 4e februari fick jag besked om att jag fick anställningen jag sökt!

Efter det följe många intensiva och stressiga dagar, mitt jobb skulle börja den 22a februari och innan dess skulle jag ordnat med flytt, hitta lägenhet (vilket är i princip omöjligt i Luleå), måla och ordna i mitt dåvarande boende då katterna förstört ett rum.
Den 20e februari stod vi med vårat flyttlass i Luleå, vi hade fått ett förstahandskontrakt på en lägenhet och vi hade lyckats bila upp med en släpkärra proppad med grejer och tre katter i baksätet.
Det var något av det jobbigaste jag gjort och när vi kom till Skellefteå fick vi stanna för att sova då jag inte längre orkade hålla ögonen öppna.

Men vi är här! Både jag och sambon har fått jobb nu, vi båda stormtrivs, även fast jag längtar otroligt mycket efter min familj vissa dagar, men det är det värt då vi äntligen kan lägga våra gamla liv bakom oss!
Luleå är en otroligt fin hamnstad och jag längtar tills all snö har smält bort och man äntligen kan få njuta av sommaren!

 
 

« Tidigare inlägg